mot fyren

mot fyren
Virginia Woolf, 1927

"Kom vandra i min örtagård
Luriana,Lurilee
Ty rosen står i blomning nu och full av
bins och humlors sång.


Dessa ord (hon satt och såg ut genom fönstret) lät som om de flöt likt blommor på vattnet därute, avskurna från alla som befann sig i rummet, som om ingen hade uttalat dem, som om de hade fått liv av sig själva.



I alla liv vi levat än,
i liv till evig tid
finns träd och löv och årens gång.



Hon visste inte vad de betydde, men likt musik tycktes orden vara sagda av hennes egen röst, utanför hennes jag, och enkelt och naturligt ge uttryck åt det som hade funnits inom henne hela kvällen medan hon hade talat om annat. Utan att se sig omkring visste hon att alla vid bordet lyssnade till rösten som sade:



Jag undrar om det synes dig
Luriana, Lurilee"

Den unga själfulla Virginia Stephen
hade ett ovanligt, gåtfullt ansikte.
Hon var inte söt, men mycket vacker...

hon var precis så bra som jag föreställde mig.